Konstnärens Öga

Kan synfel,brytningsfel eller ögonsjukdomar hos konstnärer inverka på deras konstnärskap?

Med synfel menas närsynthet (Myopi), översynthet (Hyperopi) ålderdomssynthet (Presbyopi) och brytningsfel som astigmatism. Färgsinnesdefekt (tidigare kallat färgblindhet) kan också sägas vara ett synfel. Ögonsjukdomar som kommer att diskuteras är de vanligaste dvs grå starr (katarakt) ,åldersförändringar i gula fläcken (maculadegeneration) och grön starr (glaukom).

Ämnet är i viss mån kontroversiellt då det teorier som jag kommer att framföra i stora delar är ovetenskapliga. Teorierna borde ändå vara värda att diskuteras trots detta. Naturvetenskapen som jag tillhör då jag är läkare har alltid haft en tendens att förklara och tolka fenomen på ett organiskt sätt dvs. vetenskapligt. När det gäller konst bedöms den oftast av konstteoretiker och konstpsykologer utifrån konstnärens ego, influenser av olika konstinriktningar, konstnärens sinnestillstånd och liknande. Teorin som att ett speciellt måleri skulle kunna vara ett uttryck för ett synfel eller ögonsjukdom hos konstnären har diskuterats mycket sällan men är dock enligt min mening värd att diskuteras och det gäller framför allt naturalistisk avbildande konst.

När det gäller en reproduktion av verkligheten till en målarduk, som det ofta rör sig om vid naturmåleri, har kanske ett synfel, brytningsfel eller ögonsjukdom inte någon avgörande betydelse. Konstnären överför då en verklighet till en annan verklighet och har hela tiden motivet framför sig och kan jämföra. Målar konstnären däremot ur minnet eller har en svart-vit bild framför sig skulle målningens form och kolorit kunna påverkas om konstnären har ett okorrigerat synfel och brytningsfel eller har en färgsinnesdefekt. En speciell färg skulle kunna bli starkare framhävd och mer mättad om konstnären har svårt att uppfatta den färgen. Koloriten skulle också kunna övergå i en mer blå-gul nyans om det rör sig om en röd-grön färgsinnesdefekt som är den vanligaste och konstnären skulle också kunna använda förväxlingsfärger. Om det skulle gälla en konstnär som förvärvat ett synfel kan det också tänkas att denne korrigerar resultatet pga. sin tidigare kunskap om hur det egentligen såg ut innan han fått sitt synfel.

En objektiv forskning är givetvis svår att genomföra då de flesta konstnärer som är intressanta ur denna synpunkt är döda för länge sedan. Det är inte heller säkert att en ögonundersökning av vederbörande konstnär skulle bevisa något då man måste ta hänsyn till så många faktorer.

Jag har dock i flera artiklar vars innehåll jag kommer att redovisa senare kunnat konstatera att jag som ögonläkare med min kunskap om synfel och ögonsjukdomar tolkat en målning på ett sätt och konstvetare tolkat den på ett annat sätt. T.ex. har jag visat att Albrecht Dürer (1471 – 1528) hade en skelning som återkommer i alla självporträtt men som av konstvetare tolkats på annat sätt. Bild 1 och Bild 2. Dürer var en oerhört skicklig tecknare och målare och hade tydligen ingen anledning att försköna sina självporträtt. Skelningen ses också hos hans moder Bild 3 vilket talar för att den skulle vara ärftlig och medfödd. En person som skelar sedan tidig barndom har ofta en synnedsättning på det skelande ögat (amblyopi) och därmed sämre samsyn och stereoseende. Hur detta skulle påverka ett måleri är svårt att uttala sig om. Jag har svårt att bevisa att en enögd konstnär skulle ha sämre djup och perspektiv i sina målningar än en konstnär som har normal samsyn dvs. två seende ögon.

Med perspektivlära och hjälplinjer kan man eventuellt överkomma sådana svårigheter. Dürer var mycket intresserad av perspektivlära och även illustrerat och skrivit om detta. Att han hade problem med ett öga vittnar brev skrivna av honom från bl.a. Holland om. Där omtalar han att han när han skaffat läsglas så har ett av glasen inte passat. I självporträtten är det högra ögat som skelar utåt uppåt men i verkligheten torde det vara det vänstra då Dürer gjorde sina självporträtt i spegel. Detta har dock ingen betydelse för det teoretiska resonemanget. I självporträtten kan man också se att det högra (vänstra) ögat verkar större än det vänstra (högra). Vid en kraftig närsynthet är i allmänhet ögat större då ögonaxeln är längre. Detta kan innebära att ögat kan se större ut och stå ut och även tendera att skela utåt när det rör sig om en ensidig större närsynthet. Det är inte uteslutet att Dürer hade ett sådant ögonfel även om det givetvis är svårt att bevisa detta. En viss närsynthet skulle definitivt ha underlättat utförandet av de mycket detaljrika etsningarna och träsnitten. Bild 4.

Närsynthet innebär att man ser bra på nära håll utan glasögon men oskarpt på långt håll om man inte använder glasögon. Jag har erfarenhet av att konstnärer inte vill ha full glasstyrka dvs. full korrektion av närsyntheten då de önskar se helheten bättre och inte för många detaljer. Märkligt nog var flera impressionister närsynta och använde inte glasögon. Jag vill absolut inte hävda att impressionism uppstod i Frankrike i slutet av 1800-talet på grund av att det då fanns en samling närsynta konstnärer. Impressionism var en konstinriktning där man med fri form och speciell färgsättning försökte fånga intrycket av verkligheten.

Paul Cézanne (1839 – 1906), August Renoir (1841 – 1919), Claude Monet (1840 – 1926) och Edgar Degas (1834 – 1917) var alla närsynta och använde sällan eller aldrig glasögon. Bild 5 och Bild 6. Monet fick också grå starr vid 60 – 65 års ålder och Degas åldersförändringar i gula fläcken. Jag återkommer till detta senare i artikeln. Alla dessa ovan nämnda konstnärer målade tydliga närbilder (stilleben) medan avståndsbilderna var mer otydliga och förvrängda. Det senare var dock vad impressionisterna i sitt uttryck ville uppnå dvs förmedla sinnesintryck och fånga näthinnebilden i flykten. En närsynthet skulle dock kunna underlätta ett sådant måleri. Det är lätt att föreställa sig hur omvärlden ter sig för en närsynt som inte använder glasögon om sätter på sig plusglas för att se på avstånd. Omvärlden kan då te sig impressionistiskt!

Ivan Aguéli (1869 – 1917), en av våra största landskapsmålare var också närsynt.Bild 7. Han var en mycket originell person med ett märkligt levnadsöde. Aguéli sökte t.o.m. läkarhjälp för sitt synfel då han uppfattade att detta gjorde att han inte förmedlade verkligheten på ett riktigt sätt. Han noterade att han målade annorlunda än sina målarkamrater som i sin tur tyckte att Aguélis måleri kunde liknas vid ett landskap sett genom ett plusglas. Aguéli ville bli opererad och hade det varit i modern tid så hade detta varit möjligt med s.k. excimerlaser. Man kan spekulera över hur hans måleri (form och kolorit) skulle ha tett sig efter en sådan operation! I Aguélis landskapsmålningar finns också ett klart impressionistiskt inslag.

Inge Schiöler (1908 – 1971) västkustmålaren var också närsynt och ville inte använda glasögon . Bild 8. Allt blev så ”fult” när han prövade detta. Inge Schiölers måleri kan mycket väl ha underlättats av hans närsynthet.

 

Hur brytningsfel som astigmatism kan påverka ett måleri har diskuterats i många artiklar tidigare. El Greco (1548 – 1614) målade personer och ansikten elongerade i vertikalled.Bild 9. Detta har man tagit som intäkt för att El Greco hade ett astigmatiskt brytningsfel och såg allt avlångt i vertikal riktning. Konstvetare har däremot förklarat porträttens utseende som en kompromiss mellan venetiansk naturalism, perspektiv och bysantinsk stil. Den väsentligaste invändningen är dock trots allt att reproduktionen av verkligheten för en målare måste se lika dan ut på pannån eller duken som i verkligheten och vara oberoende av konstnärens brytningsfel. Detta gäller speciellt om man har motivet framför sig. Ytterliggare ett argument mot denna teori torde vara det faktum att i många av El Grecos målningar är exempelvis händer och fingrar i motsatta meridianen inte bredare vilket de borde vara. Dessutom har gestalterna i bakgrunden normala proportioner i målningarna. Jag tror inte att en medfödd astigmatism skulle haft någon betydelse för El Grecos måleri.
Däremot skulle en förvärvad astigmatism på grund av någon ögonsjukdom eller ögonoperation kunna ha betydelse. Carl Milles (1875 – 1955) fick en astigmatism efter en grön starroperation som innebar att han säg allting i annorlunda proportioner och hade problem med detta.. Det kan inte uteslutas att Carl Milles gjorde medvetna korrektioner då han visste att han såg allting på ett felaktigt sett. Detta skulle kunna lett till att han gjorde alltför avlånga gestalter. (Orfeusfontänen)! En skulptör kan dock känna föremål och former med händerna och därmed avgöra om de skulle vara felaktiga. Det kan lika gärna ha varit ett sökande av stil. Milles ha ju också gjort breda gestalter.

Som framgått tidigare är det svårt att bevisa något med säkerhet men teorierna är väl värda att diskuteras liksom konstvetarnas förklaringar. Det finns dock andra företeelser där man kan ge mer bestämda besked. Miniatyrmålare som Jan van Eyck (1385 – 1441) målade ytterst detaljrika tavlor även vid 55 års ålder utan att använda lupp eller glasögon.Bild 10 ochBild 11. Han skulle inte ha kunnat måla dessa detaljer vid denna ålder om han inte haft en viss närsynthet. Det finns fler exempel på målare som i hög ålder och med rimligen presbyopi som målat mycket detaljrika målningar (ex stilleben) utan att använda glasögon. Det kan tom tänkas att målare med en viss närsynthet väljer att måla motiv på nära håll som tex stilleben. En del av de holländska mästarna på 1600-talet som målade dessa fantastiska stilleben använde dock olika typer av glasögon för närarbete. Huruvida Rembrandt använde läasglas är inte känt men en del sena målningar då han rimligen var i presbyopåldern är otydliga och fragmentariska vilket skulle kunna tyda på nedsatt syn (presbyopi?) .
För grafiker , i deras arbete med små detaljrika kopparstick och torrnålsgravyrer, torde närsynthet vara en underlättande faktor. Stig Borglind (1892 – 1965) arbetade enligt uppgift med sin kopparplåt på mycket nära håll utan lupp eller glasögon även då han var i presbyopåldern. Bild 12.

Bland ögonsjukdomar som skulle kunna påverka en konstnärs måleri kan nämnas grå starr (cataract). När ögonlinsen grumlas innebär det att färgseendet förändras och kortvågiga färger ses sämre än långvågiga. Man skulle således se blått sämre än t ex rött. Detta skulle kunna innebära att konstnären överdriver den blåa färgen då han inte ser den eller att konstnären målar i en mera murrig varm färg och vid kraftig synförsämring ett mer diffust måleri. Turner (1775 – 1851) skall enligt vissa engelska experter visat tecken på grå starr i senare verk.Bild 13. Jag är dock tveksam till detta då Turner i sitt måleri ville uttrycka och visa det vibrerande färgskimmeret som ses när solen lyser genom stoft och dis. Turner undersöktes aldrig av ögonläkare och personligen tror jag inte att en grå starr kan ha haft någon avgörande betydelse för hans måleri. Hans akvareller var också klarare och i ljusa fina färger även då Turner var äldre.

Monet däremot påverkades av sin gråa starr som han fick vid ungefär 60 – 65 års ålder.Bild 14. Monet blev även opererad för denna på båda ögonen så småningom. Claude Monet är känd som stor kolorist och han var också mycket intresserad av färger. Han gjorde flera målningar där han beskrev förändringarna av koloriten och färgerna vid olika tider på dygnet på grund av ljuset. Efter operationen märkte han att kortvågiga färger (blå) kom tillbaka på det opererade ögat. Detta gladde honom mycket eftersom det påminde honom om färgseendet han hade innan han fick grå starr. Han har målat tavlor där han först målat ett motiv med det opererade högra ögat och därefter samma motiv med vänster öga där han hade en betydande grå starr.Bild 15 och Bild 16. Man ser tydligt i dessa målningar att ögat med grå starr han en övervikt av varma färger och målningen med det opererade ögat har en övervikt av kalla färger. För Monet var grå starr sjukdomen en mycket negativ upplevelse då han förlorade så mycket färger och fick en synförsämring. Han hade också mycket svårt för att acceptera de starka plus-glasen efter operationen som man på den tiden måste använda. Vid högre ålder fick Monet också åldersförändringar i gula fläcken (makuladegenerationer) som gjorde att han blev mycket svårt synskadad.

Prins Eugen (1865 – 1947) hade också en grå starr som eventuellt påverkade hans måleri men det är svårare att uttala sig om detta. Man kan möjligen skönja ett visst blåmåleri i slutet av hans målargärning och han var även medveten om att han ibland kunde överdriva den blåa färgen i sitt senare måleri. Jag har själv opererat en målare för grå starr som jag bad måla ett motiv före och efter operationen av den gråa starren. Man ser en tydlig skillnad på koloriten. Före operationen är de varma färgerna förhärskande och efter operationen de kalla.

Edgar Degas (1834 – 1917) var närsynt men målade ofta sina tavlor efter svartvita fotografier. Vid sådant måleri torde närsyntheten sakna betydelse eftersom motivet är på nära håll. Däremot fick Degas vid högre ålder åldersförändringar som så småningom gjorde honom helt blind. Man kan tydligt skönja i hans måleri en tilltagande grovhet och otydlighet ju äldre han blev, vilket skulle kunna förklaras av en tilltagande synförsämring på grund av åldersförändringar i gula fläcken.Bild 17 och Bild 18.

Vincent van Gogh (1853 – 1890) har avporträtterat sin läkare Paul Gachet i en mycket speciell pose. Doktor Gachet sitter med en digitalisblomma framför sig. Bild 19.Digitalis i för stora doser ger gulsyn och van Gogh behandlades med digitalis för sin epilepsi. Man har därför spekulerat över det faktum att van Gogh ofta använt mycket gul kolorit i sitt måleri och att detta skulle vara ett uttryck för digitalisintoxikation. Bild 20. Eftersom doktor Gachet var homeopat använde han dock troligen inte höga doser av digitalis, varför den teorin torde kunna avskrivas. Möjlig absintintoxikation med hallucinatoriska färgupplevelser som följd har också angivits som orsak till van Goghs gula kolorit. De färgade ringarna kring lamporna och stjärnorna som ses i en del av van Goghs målningar (bland annat Nattcafé) kan eventuellt förklaras av ett okorrigerat brytningsfel och inte av en grön starr som vissa har förespråkat.

Eftersom 8 – 9% av alla män är färgsinnesdefekta borde det rimligen ha funnits och finnas konstnärer med medfödd färgsinnesdefekt. Det är möjligt att målarelever med uttalade färgsinnesdefekter upptäcks i konstskolor och övertalas att söka annan utbildning eller att personer med vetskap om sin färgsinnesdefekt inte valt en sådan yrkesbana över huvud taget. Konstnärer kan givetvis också drabbas av ögonsjukdomar som ger förvärvade färgsinnesdefekter som kan påverka koloriten. Färgsinnets betydelse för en målares kolorit kan givetvis inte underskattas, men det kan inte uteslutas att dess betydelse är större om man målar i minnet än när man har det färgade motivet framför sig. I det senare fallet överförs en verklighet som kan jämföras med resultatet på målarduken och färgen borde rimligen bli ganska lika även om den färgsinnesdefekte konstnären upplever omvärlden annorlunda. Om den färgsinnesdefekte konstnären målar i minnet eller efter ett svartvitt fotografi torde osäkerhet om ”rätt” kolorit ha betydelse. Goethe anger i sin färglära att färgsinnesdefekta ”ser färre färger än vi” och saknar bl a den blå färgen. Den vanligaste medfödda defekten är dock röd-grön defekt som enklast kan delar upp i två grupper, sannolikt på grund av avsaknad av olika tapp-pigment. En grupp saknar helt eller delvis den röda komponenten (30%), en annan den gröna komponenten (70%). En medför gul-blå färgsinnesdefekt som Goethe troligen talar om är mycket ovanlig och den färgsinnesdefekte konstnären torde snarare se världen i nyanser av blått, gult och grått än se färre färger. Den färgsinnesdefekte konstnären skulle använda sig av en annan palett än konstnären med normalt färgseende. Här kommer dock även in konstnärens kännedom om färgverkningar från den estetiska sidan och påverkan av olika färgläror vid användningen av färgerna som uttrycksmedel. Den subjektiva färgförnimmelsen påverkas dessutom av färgernas kontrastverkan. Likväl har det spekulerats över några kända konstnärers färgsinne på grund av att de använt en speciell kolorit och dessutom finns faktiska uppgifter om färgsinnesdefekta konstnärer. Författaren har också ibland i samband med konstutställningar noterat konstverk med mycket avvikande kolorit (framför allt i blågul eller grå riktning) där färgsinnesdefekt hos konstnären kan misstänkas. Av naturliga skäl har ingen testning blivit utförd och man får vara försiktig. Koloriten kan ju vara ett uttryck för konstnärens sinnestillstånd och kärlek till vissa färger och även om färgsinnesdefekt skulle föreligga kan just den koloriten ge en person med ”normalt färgsinne” en oerhört stor konstupplevelse.

Den danske konstnären Vilhelm Hammershöj (1864 – 1916), känd för sina stilla skildringar av rumsinteriörer, har påståtts ha defekt färgseende eller att han på grund av sin färgkolorit var depressivt lagd. Ingen har lyckats framställa ett Tyndalsfenomen (ljusväg i dammigt rum) på sådant magnifikt sätt som Hammershöj Bild 21. Det som skulle tala för att Hammershöj hade färgsinnesdefekt är den ständigt återkommande ensidiga koloriten i grova bruna toner och avsaknad av klara gröna och röda färger. Det skulle dock också kunna vara en stilsökning och en förkärlek för just denna kolorit hos Hammershöj. En bror till Hammershöj sägs dock ha målat i samma kolorit. Det är känt att färgsinnesdefekter är ärftliga och förekommer hos pojkar men inte hos flickor i samma syskonskara. Det är inte osannolikt att Hammershöj hade defekt färgseende men färgsinnesundersökning av Hammershöj har ej utförts och det kan bara böra sig om spekulationer.

Charles Meryon (1821 – 1868) var en mycket berömd fransk grafiker. Han började med oljemålning i sin tidiga konstnärskarriär men upptäckte ganska snart att han hade mycket svårt för att se färger och valde att gå över till svart-vit grafik. Bild 22.
Stockholms- och Ölandsmålaren Torsten Palm (1885 – 1934) hade en diagnostiserad färgsinnesdefekt. Hans uppskattade speciella ljusa kolorit med avsaknad av starka gröna och röda färger kan möjligen vara ett uttryck för detta. Bild 23.

Sammanfattningsvis skulle konklusionen vara den att ett synfel kan ha haft betydelse för vissa konstnärer men att något säker bevis naturligtvis aldrig kommer att kunna framläggas. Ett synfel skulle kunna ha större betydelse då målaren målar ur minnet än om konstnären har motivet framför sig. Detta skulle kunna gälla även en färgsinnesdefekt konstnär som målar ur minnet eller efter ett svart-vitt fotografi. Vissa ögonsjukdomar som exempelvis katarakt kan utan tvekan ha haft betydelse för en del målares konstnärskap. En konstupplevelse är dock i hög grad subjektiv och många faktorer har betydelse för skapande av ett konstverk, varför det är upp till var och en att dra egna slutsatser.

Verner Polland
Överläkare, specialist i ögonsjukdomar
Ögonkliniken Länssjukhuset Ryhov

Tillbaka till artiklar