Om Färgseende

Min subjektiva syn på färg kan delvis, men inte helt, frigöras från en objektiv syn på färg. För mig är färg då en registrering av ljus med olika våglängder i näthinnans sinnesceller (tappar). Sinnescellerna (tapparna) har varierande känslighet för olika våglängder och de uppkomna nervimpulserna ger i synbarken upphov till färgförnimmelser. Den subjektiva synen på färg bygger på erfarenhet, färgupplevelser som är bundna till vissa färgegenskaper. Exempelvis varma och kalla färger, färgsymbolik m m. Den subjektiva färgupplevelsen beror också på färgers inbördes förhållanden (komplementkontrast, simultankontrast m.m.) och hur de därigenom påverkar själva nervprocesserna. En färgsinnesdefekt person (8% av alla män har denna defekt) har också en annan färgupplevelse. Skillnaden mellan en upplevelse av form och färg är att formen ses bättre än färgen då upplösningsförmågan på cerebral nivå är lägre för färgen än för formen. 

Har det funnits eller finns det färgsinnesdefekta konstnärer?

Eftersom 8-9% av alla män är färgsinnesdefekta borde det rimligen ha funnits och finnas konstnärer med kongenital färgsinnesdefekt. 
Det är möjligt att målarelever med uttalade färgsinnesdefekter upptäckts i konstskolor och övertalats att söka annan utbildning eller att personer med vetskap om sin färgsinnesdefekt inte valt en sådan yrkesbana över huvud taget. Konstnärer kan givetvis också drabbas av ögonsjukdomar som ger förvärvade färgsinnesdefekter som kan påverka koloriten ( Bild 1och bild 2). 
Färgsinnets betydelse för en målares kolorit kan givetvis inte underskattas, men det kan inte uteslutas att dess betydelse är större om man målar i minnet än när man har det färgade motivet framför sig. I det senare fallet överförs en verklighet som kan jämföras med resultatet på målarduken och färgen borde rimligen bli ganska lika även om den färgsinnesdefekte konstnären upplever omvärlden annorlunda. Om den färgsinnesdefekte konstnären målar i minnet eller efter ett svartvitt fotografi torde osäkerhet om "rätt" kolorit ha betydelse. Goethe anger i sin färglära att färgsinnesdefekta "ser färre färger än vi" och saknar bland annat den blå färgen. Den vanligaste medfödda defekten är dock rödgrön defekt som enklast kan delas upp i två grupper, sannolikt på grund av avsaknad av olika tappigment. En grupp saknar helt eller delvis den röda komponenten (30%) den andra gruppen den gröna komponenten (70%). Den medfödda gulblå färgsinnesdefekt som Goethe troligen talar om är mycket ovanlig och den färgsinnesdefekte konstnären torde snarare se världen i nyanser av blått, gult och grått än se färre färger. Den färgsinnesdefekte konstnären skulle använda sig av en annan palett än konstnären med normalt färgseende ( Bild 3). Här kommer dock även konstnärens kännedom om färgverkningar från den estetiska sidan in samt påverkan av olika färgläror vid användningen av färgerna som uttrycksmedel. Den subjektiva färgförnimmelsen påverkas dessutom av färgernas kontrastverkan. Likväl har det spekulerats över några kända konstnärers färgsinne på grund av att de använt en speciell kolorit och dessutom finns faktiska uppgifter om några färgsinnesdefekta konstnärer. Författaren har också ibland i samband med konstutställningar noterat konstverk med mycket avvikande kolorit (framför allt i blågul eller grå riktning) där färgsinnesdefekt hos konstnären kan misstänkas ( Bild 4). Av naturliga skäl har ingen testning blivit utförd och man får vara försiktig. Koloriten kan ju vara ett uttryck för konstnärens sinnestillstånd och kärlek till vissa färger och även om färgsinnesdefekt skulle föreligga kan just denna koloriten ge en person med "normalt färgsinne" en oerhört stor konstupplevelse.

Verner Polland
Överläkare, specialist i ögonsjukdomar
Ögonkliniken Länssjukhuset Ryhov

Tillbaka till artiklar